Header

Dagens planer är förhållandevis få, det viktigaste är nog egentligen att förbereda mig inför nästa vecka vars högsta prio i sin tur kommer vara att bli färdig med allt skolarbete som ska lämnas in innan sportlovet. Längtar ihjäl mig, för vi har storslagna planer.

Idag ska jag:

  • städa marsvinsburen
  • måla rummet
  • lösa ekvationer med bråk
  • försäkra mig om att SO:n faktiskt inte är så brådskande som det känns
  • somna i tid

Ja, jag har tyvärr lyckats vända på dygnet något nu under helgen så jag hoppas att det sistnämnda går enligt planerna… fan, att jag alltid ska förstöra för mig själv. Får slipa på den biten någon annan gång. Nåväl, för att utvärdera de gångna dagarna så har allt sammantaget faktiskt gått helt OK. Jag har fått massvis med plugg gjort, allt ifrån långdragna engelskprojekt till franskspråkiga intervjuer på ljudfil, så en mental klapp på axeln ska jag fanimej ha. Jag gick även och blev vaccinerad hos skolsköterskan på fredagseftermiddagen, och märkligt nog gick det så snabbt och lätt att jag helt glömde bort det efteråt. Det var inte förrän på kvällen då jag skulle byta om som jag såg plåstret på armen och fnissade för mig själv för det var så absurt alltihop. Men det är nog ändå ett gott tecken att jag inte tänkte så lade så stor vikt i det, att jag har lärt mig hantera sprutor på ett sunt och moget sätt. Absolut inte hetsa upp sig inför injektionen, utan vara lugn som en filbunke genom hela processen. Inte streta emot, bara stänga av alla känslor och låta det hända. Vet inte hur jag kom till insikten att det tillvägagångssättet var det bästa, för det var ett bra tag sedan jag vaccinerade mig sist, men oavsett är jag glad över att jag i vissa sammanhang faktiskt kan bete mig moget och ansvarsfullt.

Väl omplåstrad och fullt utrustad mot stelkramp eller vad tusan det nu var mötte jag pappa i entrén och så gick vi på utvecklingssamtal. Det var tänkt att det skulle ha hållits redan vid månadsskiftet, men eftersom jag fick feber var vi tvungna flytta fram det till idag. Vi kom fram till att jag skulle vara aktivare på lektionerna (*host* inte spela Tetris *host), inte behöva agera kuddflicka samt att alltid läsa nyheterna en stund innan jag gick in på datorn. Har faktiskt länge tänkt att jag borde läsa tidningen oftare, för såväl allmänbildningens som lärdomens skull, men har alltid riktigt kommit till ro. Men en spark i baken så här kommer kanske göra susen.

Efter samtalet styrde jag kosan mot Skärholmen och lämnade tillbaka boken jag hade lånat till engelskan. Så smidigt att bara kunna åka dit istället för att behöva dra ända in till stan (Skärholmens bibliotek är sammanlänkat med Stadsbiblioteket då de är belägna i samma kommun). Önskar att mitt lokala bibliotek kunde ingå något slags samarbete med Stockholms kommun så man slapp ha separata lånekort och åka alltför långt för att hämta ut böcker, men det lär väl inte hända. Suck.

Igår gjorde jag inte så mycket, varvade mest Tetris med läsning. På eftermiddagen följde jag med pappa och Rickard till IKEA för att köpa kuddar, LED-lampor och annat smått och gott. Jag fick äntligen tag på en kudde med rätt mått som jag kunde använda till örngottet jag sydde på slöjden förra terminen och så irrade jag planlöst runt i det giganorma varuhuset. Det är vanligtvis rätt mysigt att vara där, för det finns så mycket att se och så många olika prylar med olika funktioner man knappt ens visste att man kunde ha behov av, men på lördagseftermiddagar stavas det tyvärr inte mysigt utan snarare helt jävla kaotiskt eftersom det är då alla småbarnsfamiljer vaknar till liv och åker in för att storhandla med IKEA Family-kortet i högsta hugg. När jag var liten ville jag alltid bli en sån där IKEA-mamma i framtiden, av någon jävla anledning. Det är nog bäst att jag tänker igenom det där några gånger extra…

Och framåt kvällen läste jag även ut Katerina Janouch-boken Tigerkvinnan. Jag blev nästan rörd, för slutet var bara så otroligt vackert. Den där kvinnan är en fena på att sätta ord på och beskriva sinnesstämningar, för det blev så himla äkta alltsammans. Mina mammahormoner vaknade omedelbart till liv och bara SKAFFA BEBIS NUNUNU samtidigt som de bråkade med mitt sunda förnuft om att tonårsmoderskap visst inte är en totalt idiotiskt idé. Skämt åsido, jag lär nog vänta tills jag är minst 30. Inte kan man upptäcka världen om man ska släpa omkring på en liten unge heller.

Men i största allmänhet känns det faktiskt som att folk i min ålder vill ha barn just nu, och det är inte för att de läst Katerina Janouch utan för att den där Kylie Jenner visst fått det alldeles nyligen. Att drömma är ju i och för sig aldrig fel, så därför uppdaterar jag min lista med namnförslag kontinuerligt. Jag delade den med Tilde igår och hon klagade på att mina namn lät grå och okreativa medan jag beskyllde hennes namn för att låta löjligt exotiska och oseriösa. Lite skönt att bara få bråka lite ibland ändå. Känner ni igen den känslan? Inte bråk då man är genuint arga på varandra, utan snarare lite katt-och-mus-kiv. Att ens vänskapsband faktiskt är så starkt att man kan göra det, sådana vänskaper värderar jag högre än de där man enbart skriver massa hjärtan och pussar och kramar hit och dit utan att egentligen mena det. Folks åsikter går i allmänhet märkbart isär när det kommer till namn, vilket är väldigt intressant. Alla har olika associationer och upplevelser med folk som burit olika namn och om någon säger att de är fullkomligt kära i ett visst namn kan någon annan känna att det vänder sig i magen av blotta tanken på namnet.

Jag har tänkt mig lite mer gammalmodiga namn, samt ett par släktnamn. Hjalmar vill man väl få in på något vänster (vänster, ha-ha) men är inte säker på om det kommer klinga så väl med det andra namnet jag vill använda. Vera och Henry hette min farfars farmor Anna Brantings barn som hon fick med sin förste man Gustaf von Kræmer innan hon gifte sig med Hjalmar Branting och jag har ända sedan jag läste biografin om henne tyckt att både Vera och Henry varit jättevackra namn. Möjligen lite white trash-varning på Henry eftersom det är ett Y-namn men det tillhör ju ändå inte de vanligaste namnen av den sorten som är typ Conny och Tommy så jag klarar mig kanske. Sen var det en rolig karaktär i Gentlemen som hette Henry som min potentielle son gärna får bli uppkallad efter. Henry var sådär världsvan, charmig, rolig, spännande och talangfull. Hade lätt varit vän med honom om han existerade i verkligheten!

Som ni förmodligen kan döma av detta inläggs längd så är jag inne i en sån där hiskeligt bra skrivarperiod igen. Det flyter inte alltid på till hundra, men skriver jag om något som verkligen engagerar mig så går det av bara farten. Jag lär ha nytta av det om det blir mycket i skrivarväg nästa vecka, så jag klagar inte.

Nu tar mitt datorbatteri strax slut och lika bra det för jag ska städa marsvinsburen så att de små liven ska få det rent och fräscht inför veckan. Trevlig söndag på er allesammans!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är den tionde februari, dagen med stort D. Jag har för första gången i mitt liv börjat se människor. Det låter märkligt, jag vet, men min värld har fram tills nu bestått av pixlar, meningslösa tidsfördriv och bilder av människor jag förmodligen aldrig kommer att få träffa. Jag studerar de verkliga människorna, läser dem, försöker förstå dem. Jag ser inte vad som pågår i deras huvuden, för tankar fastnar inte på näthinnan, men jag ser att de finns där och de känner, pratar, agerar. Jag förstår kroppsspråket, jag känner i maggropen att något står illa till. Eller att de är alldeles utom sig av lycka.

Hans vänsterhand orienterar sig vant över gitarrhalsen. Den sömniga men ändå alltid närvarande blicken är koncentrerad på takten och barréackorden. Det sitter i ryggmärgen, han har ju gjort det här hela livet. Blicken vandrar sedan ut över publikhavet, och han gör sig påmind om varför han faktiskt står just här, just nu. Han ångrar inte en sekund av den långa resan som fört honom hit.

Det finns en värld bortom skärmarna, blippen, algoritmerna och det binära talsystemet, jag har bara inte lärt mig att hitta den än. Men jag är på god väg, så god att det viktigaste i världen inte längre är att ha det högsta numret på telefonmodellen. Det var inte meningen att det skulle bli så här, men något i det mänskliga psyket gav ändå vika när det begav sig och här står vi nu idag. Våra bästa vänner heter inte längre Kalle eller Nora, de heter iPhone SE och Samsung Galaxy S8. Nu är det vårt eget ansvar att leta oss tillbaka till närvaron, den egentliga lyckan, på samma sätt som vi en gång i tiden letade oss till andra dimensioner som ryms i små skärmar och beslöt oss för att stanna där.

Publiken jublar, han blir varm i själen. Det är det här han lever för. De är alla främlingar, men ändå hans bästa vänner, de sätter guldkant på hans liv och upphör aldrig att förvåna, imponera. Det har varit en lång resa, och snart kommer eftertexterna, men det grubblar han inte på nu. Fingrarna vet sin plats på pianotangenterna, han drar sitt strå till stacken som är den outtröttliga harmonin, samklangen, det glada åttitalets höjdpunkt som nu återges i en annan tid. Ljuset från cigarrettändarnas lågor som tidigare svävade över publikens huvuden har nu förbytts mot blixtrande mobiltelefoner. Tillvägagångssättet är annorlunda, men egentligen är vi väl inte mer annorlunda än åttiotalets publikhav när det kommer till kritan. Det är musiken vi vill ha, och det är ett orubbligt faktum som lett oss alla hit denna kyliga februarikväll i det morsomme rikemanslandet.

Jag sitter som på nålar, drar några slags djupa andetag genom hela kroppen. Så kan jag bara göra när jag är sådär riktigt tillfreds, när den obegripliga matteläxan eller den kyliga kommentaren inte spelar någon roll. När jag lever i nuet, för nuet. När jag, kort och gott, är lycklig. Jag lutar mig framåt för att se scenen tydligare, önskar att jag hade superkrafter som kunde göra mina ögon till kikare. Jag vill se dem på nära håll, försöka intala mig själv att det faktiskt är de som är där framme för det går bara inte in. Som att en osynlig sköld byggd på faktaresistens omgärdar mitt förnuft och logiska tänkande. Det kan bara inte vara dem! Det är en olöslig ekvation, lika olöslig som matteläxan du ger fan i att tänka på nu. För är det bara musiken som faktiskt betyder något nu.

Han är avslappnad, lugn som en filbunke, vet vad han sysslar med. Han tar plötsligt av sig solglasögonen, reser sig från taburetten, lutar vant på mikrofonstativet och den inre sångfågeln släpps fri.

Jag applåderar så att handflatorna pulserar. Vill stanna tiden, får aldrig nog, vill bara leva om denna stund, denna sekvens, i all oändlighet, med publiken som genom den gemensamma anledningen till varför vi är här blir en, tillsammans med syntpopbandet som är ett av de bästa, mest inflytelserika, kreativa, experimentella, roliga, snygga och oförglömliga som musikbranschen satt till världen.

Likes

Comments

Äntligen börjar träningsvärken tyna bort, ska se om jag känner för att träna idag eller om det får räcka med Holmenkollen på söndag. Det är inte det viktigaste just nu, för jag ska för fan se a-ha imorgon!

a-ha!!!
IMORGON!!!

Kan inte förstå det, inte alls. Februari har alltid varit så långt bort, men nu är det så nära att jag inte ens vet hur jag ska ta det. Tänk om jag försover mig, missar bussen, tåget och flyget (ja, vi ska flyga till Oslo, ta dina miljöpartistiska åsikter och stoppa upp dem någonstans just nu) och vaknar upp på lördagkvällen, hemma, i min egen säng. Ensam, bortom all hjälp och räddning. Inte för att jag tror att pappa bara skulle lämna mig och dra iväg själv, men skräckscenarion är väl inte i huvudsak kända för att ta hänsyn till logik. Nåväl, eftersom jag stigit upp vid sextiden den senaste tiden så borde jag väl klara en liten timme tidigare.

Något annat jag glädjer mig åt just nu är mitt självförtroende. Elin? Självförtroende? Haha. Nej men på riktigt, det är mycket bättre än vanligt, för jag är riktigt stolt över allt plugg jag fick gjort igår. Jag satte mig på Espresso House efter skolan, beställde en alldeles för dyr kopp te och slet som ett djur framför boken och datorn i nästan tre timmar oavbrutet. Att jag inte sa "nä, nu förtjänar jag en paus!" och bänkade mig framför YouTube i en halvtimme är minst sagt imponerande. Och att jag… vågade ge mig in på engelskuppgiften, som jag skjutit upp så länge? Ja, våga är rätt ordval. Jag var tidigare så rädd att jag inte skulle förstå boken, inte kunna plocka ut några bra citat, vara tvungen att komma tomhänt till läraren vid projektets slut och behöva förbereda mig på det oundvikliga versala F:et i engelska som fint och prydligt skulle stå på betygspapperet senare i sommar. Men vet ni vad, det gick faktiskt! Jag fick ha Oxford Dictionary nära till hands, för min engelska vokabulär är inte den vassaste kniven i lådan så att säga, men jag hann plocka ut massvis med citat och beroende på vad jag känner för att prioritera ikväll så tar jag antingen med mig engelskan eller matten på flyget. Så skönt att ha kontroll över saker, för en gångs jävla skull.

Vintermörkret börjar tyna bort också, det hjälper nog mycket det med. Igår var jag till och med tvungen att dra för persiennerna i bildsalen för att jag inte såg ett jota av vad jag ritade. Lätt irritation överrumplad av en underdånig våg av glädje, det var väl precis vad jag behövde i den stunden. Och nu är det fredag också, vem har anledning att vara dyster en dag som denna?

Likes

Comments

Jag borde vara stressad, jävligt stressad borde jag vara, men det är som att min inre Buddha trätt fram ur intet och bara… ta't chill. Jag är verkligen lugnare än jag borde, jag är lugn trots att jag har hundra inlämningar och molande träningsvärk i vaderna och ett bombnedslag till sovrum. För första gången på länge känns det ändå som att jag börjar få in struktur i vardagen, jag försöker nu se till vad som egentligen är bäst för mig (och inte bara vad jag känner för i stunden, och tror är bäst) och tar helt enkelt en sak i taget. Det hjälper verkligen, måste jag säga, att ha den lugna Skalman-inställningen till allt trots att yuppie-Elin verkligen vill ta över rodret ibland. Rätt ofta faktiskt, hon är inte van vid att allt plötsligt ska gå i 0.75. Men vi kör så här ett tag till, för hittills mår jag i alla fall märkbart bättre och har – tro't eller ej – fått mycket fler saker gjorda. Jag tror att det är goda tecken.

För första gången på väldigt länge känner jag dessutom en glädje inför att läsa. Det var nog ett klokt beslut att lämna tillbaka Gangsters och vänta med Klas Östergren i allmänhet tills jag blir äldre och förhoppningsvis äntligen har lärt mig vad "försåvitt" betyder – ett ord han är väldigt mån om att slänga in minst en gång per sida. Händer det er med, att ni hakar upp er på ett ord eller uttryck som en författare använder märkbart mycket? Katerina Janouch, vars serie om barnmorskan Cecilia Lund jag läser i nuläget (just nu är jag på del två), verkar ha hakat upp sig på ordet "cendréfärgat" för varenda jävla karaktär hon introducerar har just cendréfärgat hår. Vad jag förstått så är det en hårfärg liknande min egen (den egentliga färgen alltså, inte den här hemska hemmablekningen som jag i sinom tid ska göra mig av med), d.v.s. "råttfärgat" på ren svenska. I och för sig kan jag känna igen mig i det där beteendet, för det händer att jag också vill använda ett ord eller uttryck – oftast nyupptäckt – i varenda mening jag slänger ur mig. Som ett slags bevis på att jag är intellektuell, kultiverad, faktiskt vet vad det där betyder!

Jaja, värre saker händer i världen, som en av mina favoriter på YouTube, Amir Akrouti, brukar säga. Gud, jag hinner knappt checka in där längre, det är så mycket i skolan just nu att tiden helt enkelt inte finns där. På sin höjd kollar jag om det kommit upp något nytt på Svenska Youtubers om jag får lite tid över på lektionen. Nu är klockan strax över nio i alla fall, vilket inte längre betyder YouTube-lan på fem timmar utan att jag ska lägga ifrån mig allt som heter skärmar och elektronik. Se till att jag har allt under kontroll inför morgondagen, jämra mig lite till över träningsvärken, mata marsvinen, smörja in de arma blemmorna som förhoppningsvis inte ska förpesta mitt ansikte så länge till, borsta tänderna, sova som en stock så länge jag kan och sedan se vad morgondagen jag vaknar upp till har att erbjuda.

Likes

Comments

Kamrater,
drygt tre kvartal har gått sedan jag slog upp ordet “liberalism” i Nationalencyklopedin och blev i samma stund som jag läste "politisk ideologi med den enskilda individens frihet i centrum" träffad rakt i hjärtat. Jag skändade min farfars farfar Hjalmar Brantings socialdemokratiska stolthet och sadlade om från militant vänsterivrare till nyfiket, öppensinnat borgarsvin. Väl på min första träff, en partiledardebatt, blev jag välkomnad med öppna armar och jag kände att jag på något sätt äntligen hittat hem. Allt detta var samtidigt väldigt nytt för en asocial ensling som jag, det högg till i magen av såväl nervositet som spänning varje gång jag tänkte på att jag var på möte med främmande människor som kunde allt om allt vad gällde politik medan jag inte ens kunde definiera skillnaden på liberalism och libertarianism (ärligt talat är det fortfarande lite knepigt…). Men jag tror att man behöver den där blandningen av "hjälp jag kommer bli rostad som ett rostbröd" och "fan vad kul detta ska bli!" för att få den ultimata upplevelsen av hur det är att vara med i ett politiskt ungdomsförbund.

Jag har då alltså genomgått en enorm politisk utveckling den senaste tiden, och anledningen till mitt utträde helt enkelt att jag inte längre passar inom förbundets ramar. Det är dags för mig att utforska andra vägar, precis som en bör i en ålder så förknippad med identitetskris som min. Var jag hamnar härnäst står skrivet i stjärnorna.

I vilket fall vill jag tacka er alla som jag fått lära känna under min tid i förbundet, för att ni tog emot mig så väl när den förvirrade trettonåringen en våreftermiddag stod i dörröppningen till kansliet, samt tacka er för att ni har stått ut. Tack för att jag fått ställa dumma frågor, närvara på möten där frågor jag inte ens visste var världsliga problem har diskuterats och tack för att ni har lärt mig mer än alla mina sossiga SO-lärare någonsin skulle ha kunnat göra tillsammans. Vi ses på barrikaderna, hörni! <3

Elin Branting


Likes

Comments

Fan vilken envis feber jag dragit på mig!! Nu är det uppe på 39° och lustigt nog har även Tilde blivit sjuk. Feberfränder, skrev jag och fortsatte titta på bloopers från Tillbaka till framtiden-filmerna. Jag har sett om alla tre de senaste dagarna och jag måste säga att de platsar bland mina absoluta favoritfilmer för de är så skickligt gjorda och man får verkligen goda vibbar av sättet de är filmade på. Ok, det låter jätteflummigt, men ljuset, rekvisitan, skildringarna av de olika tidsepokerna Marty och Doc reser till och alla referenser handlingen innehåller gör bara allt så jävla bra. Så jävla bra att till och med Michael J. Fox, som spelar Marty, har haft svårt att slita sig från den. Jag hittade en video med bloopers från någon film han spelade i på nittiotalet och när han skulle ropa sin motspelares namn ropade han istället "Doc!". Hur sött!! Här är videon.

Är för närvarande på jakt efter fler filmer som man "ska ha sett", dels för att ha sett dem och dels för att jag praktiskt taget är oförmögen att ägna mig åt något annat. Jag hade glömt bort hur svag feber gör en, så att fortsätta måla rummet gick självklart fetbort redan första dagen och nu har jag insett att jag inte ens orkar skriva till min australienska brevvän. Man känner mig så hopplös, så onödig, för man tjänar verkligen inget till. Man vill inte ens prata med mig, för jag kan inte säga en hel mening utan att hosta som en kines utan munskydd.

I brist på annat kan jag dela med mig av ett par trevliga låtar som håller livslusten uppe:

Likes

Comments

*Host* Ändrade planer, hörni… ja, jag gick visst och drog på mig något virus. Jag vet inte vad men jag har i alla fall ont i huvudet, är konstant yr, kallsvettas och mår helt enkelt inte prima ballerina. Det var längesedan jag var annat än förkyld så allt känns väldigt märkligt, men tur att jag insjuknade mot slutet av veckan så att jag har hela helgen på mig att piggna till. Googlade nu, och det verkar vara feber. Orkar inte ta tempen, men alla symtom jag upplever tyder på det i alla fall. Kul!

Jag stannade alltså hemma från skolan idag, men kände att jag inte ville agera soffpotatis hela dagen så jag städade rummet, plockade tvätt (ni vill inte ens veta hur mycket som låg i drivor på mitt rum) samt städade marsvinsburen. Sådana essentiella saker som jag helt enkelt inte haft tid med för att det har varit så himla mycket plugg. Egentligen skulle jag ha SO-prov idag, men det kommer jag nog få göra senare på "surgery" som skolan anordnar. Nej, det är ingen medicinsk insats där lärarna opererar in information i huvudet på oss, utan kan enkelt översättas till "läxhjälp". Även om jag aldrig riktigt kommer att förstå mig på det där underliga ordvalet…

Efteråt blev jag så överansträngd att jag bara var tvungen att slänga mig i soffan och vila. Glömde väl bort att sjukdom medför svaghet, att jag inte kan flänga runt som alltid annars. Kollade ifall det kommit upp något nytt på skvallerbloggen Svenska Youtubers (en av mina största guilty pleasures) och blev upprörd av folks lättkränkthet gällande exakt precis allt som man inte behöver bli kränkt över. Varför kan inte vi nutida feminister vara mer som våra föregångare? Progressiva, identifiera de riktiga problemen, aktivt handla istället för att bara prata strunt, vara öppensinnade, frispråkiga och våghalsiga. Fy fan vad jag hatar det hyckleri som en så viktig rörelse som feminismen egentligen är förknippas med idag. Skäms på er.

Det här kan ju i och för sig faktiskt vara anledningen till att jag känt mig så nedbruten den senaste tiden – all min energi går åt till att uppröras över skitsaker som andras energi förgäves ödslas på. Men förhoppningsvis börjar jag få saker och ting under kontroll, och kan se till att kontentan av det här året inte behöver bli lika meningslöst och deprimerande som jag upplever det i stunden. Nu jävlar!!! <3

Likes

Comments

Jag borde duscha, plugga och städa rummet, men orkar verkligen inte. Men tar tag i åtminstone något av det nämnda när det här inlägget är färdigskrivet. Deal?

Hmm, så idag alltså. Har inte hänt så mycket egentligen. Fast nu kommer jag återge allt i minsta detalj så att det låter som att det gjorde det, bara för att jag känner sånt sug efter att skriva. Jag vaknade klockan fyra för att marsvinen (som bott nere i mitt rum den gångna veckan) började knapra på tidningspapper. Fick panik och gav dem lite av lördagsgodiset för att de skulle ha något annat att tugga på, men det ville de inte heller ha (!) så det slutade med att jag fick flytta över Pikachu till transportburen. Fan vad hemskt när jag tänker efter, stackarn måste ju ha fått klaustrofobi när hon satt där under de resterande två timmar jag hade att sova innan jag vaknade "på riktight" och lade tillbaka henne igen. Hon mår bra nu i alla fall! Jag tror att marsvin är tåliga djur ändå. De må vara små, men samtidigt sprudlar de av personlighet och upphör aldrig att förvåna :-)

Väl i skolan hade vi först franska, där vi lärde oss att använda "lui" och "leur". Jag känner igen orden, kan ha stött på dem på Duolingo eller så, men det var i vilket fall nödvändigt att komplettera de kunskaperna. Näst på schemat stod matte, och det var nu Det Stora Provet™ om algebraiska uttryck och distributivitet (vi har matte på engelska, så vi säger "algebraic expressions" och "distributive property", men jag gjorde mitt bästa för att bevara denna bloggs språkliga norm) skulle äga rum. Jag var nervös så in i Norden, men andra frågan handlade om CD-skivor så det muntrade upp mig något. Resten gick helt OK, jag rättade slarvfel två gånger så det kunde åtminstone varit värre. Efter att ha talat med den levande miniräknaren Antoni tror jag dock att jag fick fel på sista frågan, men då är det bara ett tecken på att jag får rycka upp mig tills nästa gång. Försöker att vara så optimistisk jag kan gällande skolarbete, "for the sole purpose of surviving" (nu kommer jag inte på vad motsvarigheten på svenska är, men jag får faktiskt lite handikapp för att jag går i en engelskspråkig skola!)

Därefter hade vi svenska, då vi samlades i de grupper vi blivit indelade i föregående lektion och lade fram förslag på argument till ämnet vi hade fått i uppgift att argumentera om tillsammans med en annan grupp. Jag, Antoni och två andra pojkar skulle argumentera emot mellanmål i skolan medan den andra gruppen skulle argumentera för. Det blev mycket känsloargument och grundläggande meningsskiljaktigheter vad gäller statlig finansiering och hur ofta kroppen behöver mat ur ett naturvetenskapligt perspektiv, och jag tror att den andra gruppen vann, men det väckte intressanta tankar hos mig och Antoni efteråt. Han pratade om den polska skolan, där barnen får betyg från förskoleklass, lär sig multiplikation i ettan, köper sin egen lunch och att be skolan finansiera mellanmål existerar inte ens i tanken. Och här hemma gråter de bortskämda sossebarnen för inget och vädjar om ett kostnadsfritt, kravlöst samhälle.

Nu applicerar jag inte åsikten om mellanmål i skolan personligen på de i den andra gruppen som argumenterade för det, vi fick ju trots allt inte välja sida själva. Men jag känner så väl igen tankegångarna och den utmärker verkligen oss svenskar i fråga om skolan och, ja, vår livsstil överhuvudtaget. Polackerna, östeuropéerna, är hårdhudade arbetare som nyss gjort sig fria från Sovjet, medan svenskarna aldrig riktigt ställts inför sådana stora konflikter som hotar hela landets existens på flera hundra år och har således mjuknat i ryggraden. Vi tar all bekvämlighet för given och tänker även se till att det som så ska förbli.

Efter lunch hade vi bild och jag tror att jag råkade reta upp bildlärarinnan genom att skriva "geert wilders 2018" när jag chattade med Antoni i en chatt som alla i klassen kunde se. Hon är muslim, så… heh. Men det var ett skämt, jag vet inte vad jag tycker om det holländska frihetspartiet. De är väl en del av den våg nya euroskeptiska och invandringskritiska högerpartier som är på uppgång i Europa. Kan ta min åsikt om det i ett annat inlägg, någon annan gång, har en weekend av årsmöte att avverka först! Jaja, så det blev hon sur över, sedan tjafsade jag och Antoni lite och det gick lite långt. Har inte fått hemringning ännu, och det var i alla fall inte jag som skrev "kuk" tio gånger (den där chatten var fan ett minfält, symboliserar bildlektionernas rastlöshet rätt så väl) så jag kanske kommer undan.

Sista lektionen var NO, och det gick bra det med. Antoni var skitsur på mig för att jag kollade på Arg Blatte istället för att läsa på om hydraulisk spräckning men nu har det löst sig. Vi håller på med en plansch, som jag tog med hem för att fortsätta på, och jag tror att vi kommer hinna bli färdiga under morgondagens lektion.

Efteråt bar det av raka vägen hem, hade inte planerat något särskilt. Har tittat på YouTube, läst bloggar, pluggat samt debuterat på Chatroulette (en hemsida där man kan chatta med främlingar via webbkamera, för mina äldre läsares vetskap). Först vågade jag inte för jag var rädd att jag bara skulle stöta på massa snuskgubbar (vilket jag också gjorde) men det går att klicka bort dem man inte vill prata med så jag har idkat bekantskap med en fransk tågarbetare, en belgisk fotbollsspelare och en jerseyansk (det är inte ens ett ord, men enligt Elins Ordbok betyder det "människa från New Jersey") hockeyfantast. Riktigt roligt att man kan få kontakt med så många olika människor från hela vida världen på det sättet, synd bara att så många använder det för att de inte kan idka älskog på annat vis. Pratade med belgaren om det, och han sa själv att han verkligen inte såg poängen. Alla kommer ju ändå bara klicka bort en, så vad är grejen?

Ja, det var väl det. Fy tusan vilket långt inlägg, men här har ni lite som kan täcka upp för helgens uppdatering som förmodas utebli. Må så gott!

Likes

Comments

I somras "bytte" jag och min väninna våra favoritpoddar med varandra, hon lyssnade på Vad sa hon? med Olivia Hagéus och Alva Frostander och jag lyssnade på Penntricket med Lady Dahmer (Natashja Blomberg) och Cissi Wallin. Det var riktigt plågsamma avsnitt att hanka sig igenom, för deras feminism gick ut på att hata Paolo Robertos problematiska och våldtäktsnormaliserande bröstskämt och böla över de patriarkala och kvinnoförtryckande normer som vårt iskalla IKEA-land bygger på. Olivias och Alvas podd handlade förvisso också mycket om den sorts feminism, men de var inte lika radikala och dessutom visade de sig stå olika i många frågor vilket var jätteintressant att lyssna på.

Jag blev i alla fall jävligt trött på Penntricket efter bara en sisådär tre avsnitt, men jag har följt både Blomberg och Wallin sedan dess. De har hävt ur sig det ena efter det andra, inget utöver det vanliga, tills #metoo-kampanjen drog igång och Wallin gick ut med att hon hade blivit våldtagen av Fredrik Virtanen. Då spelade det ingen roll om hon hade dumma åsikter i övrigt, utan nu gick alla ihop och stod på hennes sida mot Virtanen och… hans käre vän Alexander Bard. Jag trodde verkligen att Bard visste bättre än så här, men han har sjunkit som en sten i mina ögon efter sina ytterst märkliga uttalanden. Enligt honom var det inte en våldtäkt, för att den inte gick till så som en traditionell våldtäkt gör. Bard, du som har levt så ett långt liv och träffat så många människor och upplevt så många saker, varför resonerar och argumenterar du ändå som en p-tolva? Det går bortom mitt förstånd.

Sedan dess har min respekt för Cissi Wallin ökat. Hon skriver fortfarande dumheter, men det är inte det enda hon gör. Nu är hon visst nere i Polen och kampanjar för aborträttigheter, något som jag helt står bakom. Med en polack till bästis har mitt enda resonemang om den polska aborträtten varit "äh det är omöjligt, katolicismen går före allt där nere" men det här har gett mig hopp. Hon kommer inte lyckas vända på hela landet, men att hon överhuvudtaget försöker vill jag ge henne en fet eloge för. Att en svensk inskränkt feminist kan öppna ögonen och se orättvisorna i andra länder, och inte bara sitta på twitter och böla utan faktiskt ÅKA DIT och FUCKING GÖRA NÅGOT ÅT DET. Heja Cissi, jag tror på dig! <3

Likes

Comments

Faksimil: http://theincredibletide.wordpress.com/

När jag och farmor anlände till Berns strax efter två undrade jag först om vi hade gått fel. Alla som stod i den ringlande kön var prydligt uppklädda och den fiiina östermalmsauran riktigt skrek om samtliga. Och så kom jag där, med mina finnar, min ojämna eyeliner, sorgkanter under naglarna och mammas Hennes & Mauritz-kjol. Jaja, folk är väl ändå så självupptagna så ingen bryr sig nog om lilla mig, tänkte jag och fortsatte småprata med farmor och tog myrsteg allteftersom kön förflyttades.

Väl inne i folkvimlet såg jag kändisar lite här och var. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men jag blev överraskad. Anders Pihlblad från TV4 har jag för mig att jag såg i förbifarten, en viss Per Wästerberg stod bakom mig i kön och uppe i baren såg jag någon minister med hipsterglasögon som jag inte minns namnet på men som jag sneglade på med avsmak. Vad tusan gjorde hon, en sosse, här?! GAPF finns praktiskt taget till för att ni inte kan göra ert jobb. Lite senare passerade självaste Jan Björklund förbi mig (jag satt på gångplatsen) – starstruck!!! Fast nä, samtidigt inte. Av någon anledning har jag nästan vant mig vid att vara omkring kändisar nuförtiden? Det är absolut inte längre som när jag träffade Clara Henry på hennes boksignering för två år sen och hela jag skakade som ett asplöv, nu är min inställning istället mer bara "jaha… och?". Det är väl sunt ändå, ett tecken på mognad, att jag har börjat se kändisar som vanliga medmänniskor. Det tror jag dessutom att de själva (eller ja, åtminstone de flesta) vill bli sedda som.

Själva galan var en blandning mellan högt och lågt, precis som det ska. En del saker suckade och gäspade man åt, medan man jublade och applåderade så handflatorna värkte åt andra saker. Sara Mohammad talade, Familjen Kaos rappade, Ylva Johansson pladdrade om tillsatta miljarder och utredningar och sådant som var "oacceptabelt", Carola sjöng, Jonas Gardell höll ett alldeles revolutionärt tal om HBT-personers utsatthet, priser delades ut och Jan Björklund… överträffade sig själv. Med råge. Han sa att bakom varje siffra i statistiken över hedersbrott fanns det en människa, en flicka eller pojke med en dröm, att Sverige måste skärpa lagstiftningen och aldrig, aldrig någonsin underkasta sig dessa inhumana företeelser. Aldrig mer bära slöja i Iran. Fan, jag blev nästan gråtfärdig för i den där talarstolen sa han exakt allt jag hade att säga om hederskulturen som är allt annat än hederlig och som en progressiv stormakt som Sverige borde ha tagit i med hårdhandskarna redan från början. Björkis kan konsten att tala, det har jag vetat länge, men att han var så här bra överträffade alla mina förväntningar. Mitt utträde ur folkpartiet kan vänta, för den här mannen vill jag ha som partiledare ett bra tag till!

Och i denna stund, när man kommit bort från trängseln i entrén och det substanslösa minglet i baren och alla satt och lyssnade på allt scenen hade att erbjuda, spelade det ingen roll om man var fiiin östermalmsbo eller sjaskig medelsvensson. Klasskillnader och fördomar och allt vad det heter försvann i applåderna, jublet och de uppsträckta knytnävarna, för här och nu hade alla något gemensamt: avskyn mot hedersvåld, och viljan att aktivt göra något åt det. Det var något alla i salen kunde enas om, och det var den avskyn och viljan om åtgärd som hade tagit oss alla dit till Fadimegalan på Berns den lördagseftermiddagen. I alla fall oss som tror på vikten av människovärde före gott renommé och valfläsk…

Likes

Comments