Header

Veckan har riktigt sniglat sig fram, men idag kom den efterlängtade fredagen! Har på smått börjat träna igen, fått ett berg av läxor i sann åttondeklassanda, förstärkt min förälskelse i Dire Straits, blivit inkörd med huvudet före i en dörr på idrotten och skrivit essä om samers utsatthet i sann PK-anda (vad gör man inte för det där A:et ändå) på svenskan. Och lite sån't.

I helgen ska jag plugga sönder om hinduism och buddism samt läsa ut Animal Farm. Det är ett par veckor sedan jag lånade den nu, men är trots det knappt ens på sidan 60. Missförstå mig rätt, det är en väldigt bra och viktig bok, men jag har sällan funnit ro att bara sätta mig ner och läsa. Vet fan inte vad det är med mig. Mitt inre jag kanske egentligen avskyr att läsa, men blir ändå konstant påtvingat en oändlig drös av böcker som ska läsas, tolkas, recenseras och refereras till. Har redan gjort en lång utläggning om min relation till läsning i ett inlägg som finnes här, och jag antar väl att jag fortfarande befinner mig i det där tillståndet. Får lösa det på något sätt, men det får bli sen. Måste bara pressa mig igenom de här sista sidorna, så jag kan förmå mig att lämna tillbaka boken sen.

Ja, det var det. Sitter just nu i pyjamasbyxor, lyssnar på låten "Romeo and Juliet" av… ja, gissa vilket band som utgör 99% av musiken som ljuder ur mina högtalare just nu… och ska ta fram SO-boken efter att jag spelat några rundor av mitt nya favoritspel "2048". Börja inte spela det för ditt eget bästa, för du kommer bli besatt. Det är bara så jävla kul. Nåväl, vi hörs väl snart igen. Kanske slänger upp något mer inlägg under helgen, vi får se vad tiden ägnas åt :-)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Okej, det här är nog bland det vackraste jag hört.

Medioker transkribering av Knopflers tal i början: "The last evening, you know, when Billy was talking about the last album being banned – it wasn't just the last one, it was the very first one. We got banned by the South African government back in 1979, I'm very pleased to say. This one is really for the gentlemen in question, this evening. Best benefit party we've ever been to, thanks for having us. One humanity, one justice."

Jag blir så glad när musiker använder sin talang och popularitet till välgörande ändamål. Videon skildrar Dire Straits och Eric Claptons medverkan vid firandet av Nelson Mandelas 70-årsdag. Att de tog ställning mot Sydafrikas regim och dedikerade ett mästerverk som "Brothers in Arms" till apartheidens offer hedrar dem verkligen. Att visa solidaritet för sina medbröder på det sättet, det är nästan så att man blir tårögd. Vanligtvis brukar jag tycka att det är en dålig idé att musiker blandar sig i politiken, men när det gäller sådan inhumanitet som rådde i Sydafrika på den tiden kunde man ju helt enkelt inte annat än att ingripa i egenskap av ren och skär medmänniska.

Likes

Comments

Jag tyckte Linnéa Claeson var skitbra till en början, när hon endast hängde ut män som skrivit snuskiga saker till henne på kontot @assholesonline. Brukade ofta gå in där och skratta åt hennes klyftiga motrepliker. På dem bara, visa att man tamejfan inte kan behandla en kvinna sådär! Men i takt med att hon blev känd verkade det hela utvecklas till någon nyfeministisk kampanj med ett budskap jag inte alls stod bakom och här står vi alltså idag med den här kolumnen i Aftonbladet som jag kände för att kommentera.

Som liberal är jag en ivrig förespråkare av meritokrati – att gemene man primärt döms efter sin kompetens och inte för sina yttre attribut, som exempelvis hudfärg, kön, etnicitet eller nationalitet. För mig är detta en självklarhet, men för sådana som Linnéa Claeson verkar det emellertid inte vara det. Hur antirasistisk, tolerant, feministisk och jämställd vänstern än utmålar sig för att vara har det i mina ögon mest bara resulterat i bakslag. I artikeln beskriver Claeson det som om kunskapen, tankarna och personligheten skulle ligga i ursprunget, vilket jag verkligen inte förknippa med något annat än typ rasbiologi. Fräscht! Vi svenskar är så skitnödiga gällande exakt precis allting och ramsan om hur kön, läggning, etnicitet och hela köret inte ska spela någon roll kan alla utantill men ändå verkar få förstå vad det innebär i praktiken.

När man anställer någon ska det inte spela någon roll om denne heter Stefan, Fatima eller Chang. Bara vederbörande kan utföra sitt arbete är allt kolugnt. Om jag drev ett företag skulle det inte spela någon roll om det arbetade 100 % kvinnor eller 100 % män där, om arbetskraften dög så skulle jag inte reflektera närmare över det. Arbetet är inte en plats att uttrycka sin personliga identitet på, utan ska man hårdra det så är du på arbetsplatsen bara en anonym uppsättning av muskler och en hjärna som ska utföra sitt arbete i bästa möjliga mån för att företaget du företräder ska kunna leva vidare och för att du sedan ska kunna ta ut din lön och försörja dig. Det är skitsamma om du är transvestit, gul, vänsterhänt, modellsnygg eller damhandbollsspelare, det betyder ingenting i sammanhanget.

Att det är lika många män som kvinnor i riksdagen är inte heller "representativt" för den svenska befolkningen på något sätt, utan det enda som skulle vara "representativt" är att det sitter en lika stor andel människor i riksdagen som företräder ett särskilt parti som det finns andel av svenskarna som sympatiserar med partiet. Är det exempelvis 14 % centerpartister (ej bekräftad fakta, men vi är lite teoretiska nu) så ska riksdagen alltså bestå av 14 % centerpartister. Lätt som en plätt!

Vi ska hjälpa svaga människor att hjälpa sig själva. Nu försöker du ju medvetet inta en högre ställning i hierarkin och se ner på de stackars invandrarna som ju inte har en chans i det djupt rasistiska och främlingsfientliga svenska samhället. Säg mig, Claeson, varför skulle inte alla dessa människor du pratar om vara förmögna att själva ta sig in i riksdagen och poliskåren, om det händelsevis är deras livsmål? Varför skulle de behöva en vit kvinna, som tror sig veta bättre än dem själva vad de vill, för att uppnå detta?

Likes

Comments

Som så ofta klickar jag på "nytt inlägg" och krafsar ner en massa strunt, men utan att publicera det i tid. Tyckte dock det här var ganska vackert skrivet, så ni får ta del av det så här på en sketen måndagskväll istället.

Lördagen den 2 december 2017:
"Igår hände inte så jättemycket. Kring tolvtiden släpade familjen med mig på almis i Visättra. Jag var åtminstone den som såg bra ut, med mina vita och stilrena konståkningsskridskor ackompanjerat med min svarta kappa och klassiskt mönstrade halsduk, medan resten av sällskapet var rustade upp till hakan med prasslande neonfärgade träningsjackor och underställ i bomull. Efter det ögnade jag igenom mina läxor och satte mig sedan tillrätta med Solsidan. En säsong kvar nu, som resultat efter två dagars sträcktittande. Hatar dock Ove och Anette helhjärtat och kan pusta ut varje avsnitt de inte är med och ställer till oreda i.

Mitt i ett avsnitt vandrade min sömniga blick runt i rummet och fastnade på en bokhög liggandes på golvet. Tänkte att det var lika bra att få fanskapet återlämnat så jag hävde mig upp ur sängen och passade in nästa buss mot biblioteket. På väg till bussen hem efteråt öppnade jag intuitivt Spotify på telefonen och drog igång Comfortably Numb. När det tunga, välbekanta trumslaget inledde låten så kändes livet plötsligt helt tillrättalagt. Det är fan något med det där bandet, något oövervinneligt. De är legendarer, pionjärer, mänskliga gudar, vad mer kan jag säga? Vi får se om min intensiva Pink Floyd-fas från i fjol träder i kraft igen, men oavsett var det ett praktfynd jag en gång gjorde där i pappas vinylsamling. Gilmour, Waters och de andra visste vad de höll på med, och det gick hem."

Likes

Comments

Och så rundar vi av den här veckan med två enastående verk. Glad första advent!

Likes

Comments

En vacker kväll kände jag mig lite obildad så jag klickade in mig på YouTube och började leta upp en massa nationalsånger. Det kan ju vara bra att åtminstone känna igen några av dem, tänkte jag. Den enda hymn utöver den svenska jag kände igen sedan tidigare var inledningen till Marseljäsen (den franska) eftersom The Beatles använde dess intro i "All You Need is Love". Nu har jag emellertid bekantat mig med ett par fler och tänkte presentera dem för er. Lämna gärna andra tips i kommentarsfältet så kan jag ta och lyssna på dem med! Har hört att bl.a. många afrikanska nationalsånger ska vara bra, så dem borde jag skola in mig lite bättre på.

3. Mazurek Dąbrowskiego / Dąbrowskis mazurka (Polen)

Antoni tvingade mig att lyssna på den här, och jag måste faktiskt erkänna att den är bra ändå. Väldigt patriotisk och… polsk, liksom. Den passar dem jättebra. Det roliga är ju att de nämner Sverige (po szwedzkim zaborze – "den svenska ockupationen" enligt Wikipedia (väntar på bekräftelse av denna information från Antoni)), vilket vi ju inte ens gör i vår egen nationalsång!

2. Ja, vi elsker dette landet / (tror inte någon är så invalid att jag behöver översätta från norska) (Norge)

Måste smöra lite för Norge bara, okej. Låt mig. Den norska nationalsången är ganska sansad och inte särskilt högfärdig och patriotisk, precis som den svenska. Man sjunger mest bara om den norska idyllen, landskapet, skönheten och människorna och inte om hur mäktiga man är. Men det passar väl, eftersom Norge inte i mina ögon är någon slags krigsmakt. Liksom Sverige, vars nationalsång skrevs långt efter Stormaktstiden.

Dessutom väcker denna låt av någon anledning julkänsla i mig…? Vet verkligen inte varför. Kanske den där manskören påminner mig om någon psalm som spelats på radion i juletider, eller så är det något undermedvetet.

1. Сла́вься, Оте́чество на́ше свобо́дное! / Hymn till Sovjetunionen (Sovjetunionen)

Till alla er som anser att jag är högerextrem, här har ni ett rätt så jävla tungt motbevis. Tycker melodin är så mäktig och den får mig nästan att bli en del av dem. Att Ryssland även efter Sovjets fall valt att behålla melodin säger väl både det ena och det andra, men oavsett kan man inte undgå från att den där Alexandrov visste vad han höll på med när han komponerade detta mästerverk.

Likes

Comments

Alla är olika, hör man från alla håll och kanter. Skulle ni sofistikerade lärare kunna leva upp till det påståendet i praktiken med, och bredda det lite mer än att endast applicera det på tonåringar som har olika "stilar" och "hobbies"? Ni har ingen aning om vad ni pratar om, inte alls. Att vara sig själv är det svåraste som finns. För, vem fan är jag då? Det är en livslång lärdom i ständig utvecklig som aldrig kommer stå glasklar för en. Genom livets alla skeden kommer man kastas mellan olika identiteter man tror sig stå närmast, bara för att inse att man varit helt fel ute varje gång. Termen "var dig själv" är urvattnad till sitt yttersta och den ursprungliga psykologiska betydelsen är det inte längre någon som förstår.

Dessutom är ni lärare ena jävla hycklare när ni tror er välkomna olikheter, eftersom ni egentligen inte alls gör det. Ni låter den diskreta och underjordiska mobbningen elever sinsemellan fortgå, för när den väl sker är ni inte där. Ni sitter bara i ert trygga personalrum, kollar Facebook och käkar gifflar. Ni kan stå där i klassrummet och predika om allas lika värde bäst ni vill, men när någons värde faktiskt inskränks är ni som bortblåsta. Ni vet inte ens en gång hur dagens mobbning egentligen går till. I era huvuden spelas det klassiska scenariot upp där klassens storvuxna och stöddiga pojkar omringar ett litet hjälplöst offer på skolgården och kastar runt hans ryggsäck över huvudet på honom. Och om den där synliga mobbningen inte finns, ja, då har vi ju bekämpat mobbning! resonerar ni.

Men det där händer bara på filmer och aldrig i verkligheten. Verklighetens mobbning syns inte alltid på ytan; den kan vara inlindad i hundra lager bomull och omtänksamhet medan den innersta kärnan är raktigenom ond och grön av avund. Det är den mobbningen som måste angripas just från den onda kärnan, men det är knepigt eftersom den är så genomtänkt och svårbevisad.

Därmed hjälper inte tomma slagord om allas lika värde och rättigheter när inget konkret ens görs för att fullfölja dem. Vi har tragglat med likabehandlingsdagar och andra desperata påfund i evigheter, men vad har det egentligen gjort för nytta i slutändan? Mobbningen finns, och tyvärr verkar den vara här för att stanna. Vi måste lära oss att hantera den på rätt sätt, och det fort. Vi behöver nya metoder, nya tankesätt och ny motivation.

Jag har en teori: Det går inte att tycka om alla, vi är inte skapta för det. Man måste få tycka illa om andra. För vad skulle det annars innebära att tycka om någon? Men det som gör skillnad är inte tankarna man tänker, utan handlingarna man utför. Ponera att Ylva fantiserar om massmord, men hon vet att det är något dåligt och i praktiken är hon en vänlig och sympatisk kvinna, medan Krister tänker på kvinnor som manipulerbara och underordnade djur men i praktiken predikar han stolt om att han är man och feminist (han vill bara ligga, okej). Tankar och handlingar behöver inte alltid ha en koppling – en handling utförs alltid till följd av en tanke, men en tanke behöver å andra sidan inte nödvändigtvis bli till en handling. Därför är det inte från tankarna och åsikterna vi behöver angripa problemet.

Om en elev kommer fram till dig och säger att han utsatts för mobbning, ja, då ska du fan ta det på fullaste allvar. Kalla in eleven som anklagats för mobbning, blanda in dennes föräldrar och rektorn likaså, gör allt i din makt som lärare för att få stopp på det. Glöm heller inte att följa upp det hela efteråt; fråga eleven då och då om mobbningen fortsätter, och om den gör det får du fortsätta prata förnuft med mobbaren och om det verkligen inte fungerar heller ska han byta skola. Han har absolut ingen rätt att gå kvar i skolan om han trakasserar och gör inlärningen, skolans huvuduppgift, omöjlig för de andra eleverna att utföra.

För att förtydliga – för detta verkar vara en allmän missuppfattning: Det är mobbaren ska byta skola. Inte mobboffret. Liksom det är våldtäktsmannen som ska dömas till fängelse, inte våldtäktsoffret. Vad är det för jävla sätt, att ett offer ska behöva anpassa sig efter de som behandlar honom illa? Jag förstår inte vad det har tagit åt er lärare. Ni ska föregå med gott exempel för den yngre generationen, men ni gör verkligen det värsta jobb man kan tänka sig.

Så länge mobboffer tillåts bli behandlade så här, så länge de tvingas byta skola, så länge de måste låsa in sig på toaletten för att slippa bli trakasserade, så länge de har ont i magen på väg till skolan, så länge deras kuddar blir nersnörvlade av gråt varje kväll, så länge de som till och med är yngre än jag begår självmord på grund av mobbning, tänker jag aldrig mer lita på svenska lärare, deras sunda värderingar och deras likabehandlingsplaner. Så det så.

Likes

Comments

Dire Straits är verkligen bra! Liksom a-ha ett kommersiellt band med en underliggande genuin talang. Nu har jag avancerat från "Walk of Life" till låtar som "Brothers in Arms" (lite Pink Floyd-aura kring den – långvarig, tar tid och tålamod att förstå sig på men när polletten väl trillar ner är det bland det bästa man hört), "Money for Nothing" och "Sultans of Swing". Den sistnämnda är egentligen deras största hit (den har åtminstone lyssnats på flest gånger på Spotify), och jag känner väl vagt igen den sen tidigare, men jag har alltid främst förknippat bandet med "Walk of Life". Jag har mest lyssnat på instrumentala versioner av låtarna, för sången känns ibland mest i vägen. Och Mark Knopfler är en riktig gud på gitarr, så det förtjänar att framhävas!

Sitter just nu för övrigt begravd i matteläxor. Vi har nämligen prov nu i veckan, har för mig att det är på torsdag men har verkligen noll koll. Vi jobbar för närvarande med bl.a. bråk, potenser och tiopotenser. Har helt OK koll på det hela, kommer förhoppningsvis klara provet om jag lyckas plöja igenom alla läxor innan dess. Sedan ska jag gå på läxhjälp i fysik senare i veckan, för jag måste fan ha stängt av hjärnan under varje fysiklektion hittills för jag förstår verkligen ingenting. Jag måste lära mig att åtminstone lyssna på lektionen (istället för att sova……), även om det handlar om något jag inte är intresserad av. Som nu, när vi jobbar med elektricitet. Bryr mig liksom inte om hur det fungerar, bara det gör det är jag nöjd. Bortskämd snorunge deluxe.

Så, det var några rader från en belastad men ändå ganska "content" Elin! Det känns som att jag gått in i någon sorts skrivkramp, så jag vet inte hur frekvent uppdateringen blir framdeles, men jag kan möjligen slänga upp lite smått och gott från mina utkast. Ett av dem hade Antoni synpunkter på, men han skulle återkomma först imorgon så jag lägger upp det se'n. Peut-être.

Likes

Comments

Varför är jag just feminist egentligen? Varför inte jämställdist? Eller, om man så vill, maskulinist? Det diskuteras ju jämt och ständigt kors och tvärs om vad man kallar sig kontra vad man står för och jag har själv funderat en del på detta, hur jag borde titulera mig och min kamp, och kommit fram till en någorlunda rimlig slutsats.

Jag vet att fler män blir misshandlade. Jag vet att det finns fler män på samhällets botten. Jag vet att män också tampas med komplex, i form av ifall de har tillräckligt med muskler, om storleken har betydelse, om de beter sig tillräckligt "macho" eller får tillräckligt många kvinnor i säng. Jag vet att svenska män just nu hängs ut med samma skällsord och begrepp som vore rentav rasistiska och antisemitiska om man bytte ut ordet "man" mot "neger" eller "jude". Jag tycker allt detta är förkastligt, självklart. Man är ju människa (vad nu det innebär, det verkar vara rätt tvetydigt för många…) ändå.

Men jag känner att den kampen först och främst är en manskamp. Man kan inte frigöra någon annan, bara sig själv. Likaledes anser jag att feminismen i grund och botten är en kvinnokamp, och i egenskap att vara kvinna känner jag att det är mitt ansvar att stå upp för mina systrar. Både genom att vara medlem i GAPF för alla dem ute i förorterna som inte får leva det fria liv kvinnor i Sverige rent juridiskt har rätt till, och genom att swisha de där sista slantarna till my local östermalmsbrutta så hon har råd med den där senaste LV-väskan. Det ena kanske man borde prioritera aningen mer än det andra, men det är fortfarande ett systerskap det handlar om.

Jag har egentligen aldrig tvekat på att kalla mig feminist. Trots att jag inte är den där radikala queerfeministen längre går jag fortfarande under samma begrepp. Trots att feminister alltför ofta förknippas med en obefintlig relation till rakning, galna hårfärger, ömma tår, Gudrun Schyman, "liberals" i Förenta staterna och vita kvinnor i övre medelklassen som klagar på att män sitter för bredbent på tricken så är jag fortfarande en stolt jävla feminist.

För ni ska veta att de människor ni tänker på i denna stund inte är feminister, inte på långa vägar. De vill inte hjälpa kvinnor, de vill bestämma över dem. Jag förstår inte vad de vill uppnå med sin kamp, i vilket fall är det något som varken jag eller den riktiga feminismen står för. Feminism är något vackert, starkt och klokt, något alla kvinnor borde stå upp för. En rörelse det borde vara fint att ingå i, inte tvärtom. Det handlar om våra rättigheter, vår väg till att bli jämlikar med resten av befolkningen, vår individuella frihet, våra liv.

Jag motsätter mig inte att män är feminister (såvida de faktiskt gör något produktivt för kampen, det råder lite brist på den fronten just nu…) eller vice versa, absolut inte. Jag känner bara personligen att jag inte har något att göra i manskampen, för den är inte min.

Likes

Comments

19 november och internationella mansdagen i all ära! Tänkte ta tillfället i akt och lyfta några män jag ser upp till, i såväl kulturen som politiken och vardagslivet. 'ere we gooooo.

Alexander Bard

Förr trodde jag att han inte var något mer än jury i Idol. Jag vet inte vad det var som upplyste mig om honom sedan, möjligen blev jag rekommenderad ett par poddar om narkotikapolitik vari en av dem han medverkade. Jag blev omedelbart frälst av hans liberala synsätt, hans sätt att uttrycka sig och hur han breddade min vy flera mil i omnejd. Han har bl.a. medverkat i podden Värvet och efter att ha lyssnat på de två avsnitt han gjorde med värden Kristoffer Triumf blev jag som en helt ny människa, för jag hade aldrig stött på någon som Bard tidigare. Han hade så välutvecklade tankar och skiljde sig från andra opinionsbildare eftersom att han aldrig sa "ehm…" eller tvekade på vad han sa utan han var koncis och rakt på sak. Jag tror dessutom att jag behövde den där rakheten extra mycket där och då, för jag var så förvirrad av alla som inte verkade ha klart för sig vad de egentligen ville säga och lindade in allt i konstiga sammanhang medan Bard nu bara sa som han tyckte, och som det var. Vi borde vara tacksamma över att ha en så intelligent man i politiken och fler borde definitivt ta sig tid att fundera över vad han vill säga (jag menar, istället för att felaktigt stämpla honom som rasist och misangyt). Han är självklart svårförståelig emellanåt, men det hör till tycker jag! Att lämna utrymme för funderingar är aldrig fel.

Noel Gallagher

Jag visste inte vem av bröderna jag skulle välja att skriva om, för batikhäxorna kommer bara bli argare ju längre det här inlägget blir, men jag måste ändå erkänna att det ändå är Noel som betytt mest för mig av de två. Ett tag var jag så besatt av honom att jag fick göra seriösa överenskommelser med Antoni om att jag inte skulle prata om Noel så mycket för att Antoni var så innerligt trött på det. Jag brukade leta upp all möjlig information om Noel som gick att få, för jag tyckte han var så himla intressant och jag ville bara ta reda på mer hela tiden. Om hans uppväxt i industristaden Manchester, de irländska rötterna och katolicismens järngrepp om familjen därtill, den våldsamme fadern, den evinnerliga kärleken till musiken, drömmen om att återuppliva 60-talsrocken, de ständiga konflikterna med lillebrodern och sedermera det enorma kändisskapet som kom att vända hans liv hundraåttio grader. Han följde sina drömmar hur orealistiska de än kunde tyckas vara, han kämpade hårt för att nå dit han ville och nådde högre än han någonsin hade vågat drömma om. Han har verkligen en unik personlighet också, som visserligen kan bli lite löjlig emellanåt när han är pessimistisk angående exakt allt, men det är Noel liksom. Fortfarande coolaste människan på planeten.

Hanif Bali

Denne man är avskydd i de flesta kretsar, även dem jag själv ingår i, men jag måste säga att han är en frisk fläkt i alliansen som alltför ofta tyvärr gillar att sätta sig i knät på sossarna. Höll tummarna på att Bali efter AKB:s avgång skulle bli moderaternas nye partiledare, men Kristersson har väl visat sig duglig ändå och verkar ha tyglat moderathästen och styr den nu i rätt riktning. Vi behöver liksom inte två sossepartier, för moderaterna är ju egentligen bara till för att stå emot SAP så om båda partierna tyckte likadant skulle ju allt plötsligt bli väldigt meningslöst. Jag rekommenderar er definitivt att följa Bali på Twitter i alla fall, han är kung (eller shah, om man så vill) där!

Morten Harket

En av de bästa manliga sångarna jag vet. Verkar ha en så varm och underbar personlighet dessutom, och utseendet är det ju inte heller något fel på… jag är så glad över att min upptäckt av honom och a-ha, för egentligen skedde det hela ju av en slump. Hörde "Take on Me" på radio och blev plötsligt nyfiken på vilka som egentligen hade gjort låten, för den var ju ganska "catchy" ändå. En helt ny värld öppnades så småningom upp framför mina ögon, och min första reaktion tog form i en omfattande chock när jag insåg att bandmedlemmarna var… norrmän. Vad är det egentligen med norsk pop, att alltid låta så amerikansk? För jag var bergsäker på att de var just amerikaner. Till följd av detta blev jag i alla fall extra stolt över att vara skandinaviska och blev en del av Sveriges plötsliga frenesi över Norge som följde efter tv-serien SKAM, bara att det för mig istället var till följd av… ett 30 år gammalt band…

Det här med gruppbilder är inte vår grej, men jag hittade ett skolfoto från tvåan.

Min bäste vän

Jag är så lycklig över att ha en vän som Antoni. Vi är så olika varandra man nästan kan bli, men samtidigt hittar vi ändå någon slags gemenskap i det. Vår humor är oövervinnerlig och han gör mig glad även om jag egentligen är på dåligt humör eller genomgår en livskris. Han vågar vara sig själv (på riktigt alltså, inte bara att han har en tröja med något lustigt tryck som de flestas definition på att "vara sig själv" verkar vara) och även om vi har konflikter då och då (läs: hela jävla tiden) är det i slutändan helt klart värt det. Jag har alltid tittat på tjejerna i min klass och känt att jag aldrig haft den där bästisen, men sanningen är att jag inte behöver det. Jag har Antoni, och jag kunde inte ha önskat mig någon bättre.

Likes

Comments