Header

Hej! Då var det en sån där måndag igen. Jag sov jättedåligt inatt, så jag snoozade säkert minst tio gånger innan klockan slog åtta då jag sömnigt hävde mig upp och lunkade till skolan, som jag trodde började 8:30. Trodde. Tydligen är det imorgon vi börjar halv, medan vi börjar åtta på måndagar. Så himla typiskt mig att ta fel! Men grejen är den att jag nästan inte bryr mig längre. Jag har blivit så himla omotiverad på skolan, eftersom det är så stökigt och oorganiserat, så sen ankomst berör mig inte alls lika mycket som förr. Det är en hemsk ovana som jag särskilt i egenskap av att vara folkpartist och värna om min utbildning måste stävja, men det är svårt. Jag hänger märkligt nog med i studierna trots allt; i NO:n, som jag blev försenad till på morgonen, där vi fick i uppgift att skriva en kort faktatext om näringsämnen, är jag i princip färdig och på SO-provet om industriella revolutionen som vi fick tillbaka idag fick jag ett prydligt A. Låg närvaro och hög prestation – bara en ologisk varelse som jag som kan åstadkomma något sådant.

Jag är så himla trött på min mobil förresten. Är det någon annan med iPhone 5S som fått jättemycket problem efter den senaste iOS 11-uppdateringen? Mobilen fungerade i princip felfritt innan dess att jag uppdaterade men nu laddar den bara ur jättefort, hänger upp sig, får cp-ryck och vibrerar när jag inte ens får notiser och ÄVEN om jag har stör ej-läge på. Lagom genant på lektionen när den plötsligt får spel bara sådär och man inte kan göra något åt det (men lämna den i skåpet då Elin!!! Ja, jag jobbar på det…). Jag misstänker att Apple gjort så med flit för att få oss att köpa nya mobiler, vilket jag verkligen inte orkar göra. iPhone 6 och alla senare modeller har alldeles för stor skärm och ja, för att inte tala om kostnaden. Jag är en fattig student, låt mig vara ifred!

Men jag vill inte heller gå tillbaka till Android som sponsras av kommunist-Google, för de är ju betydligt sämre överlag. Får väl helt enkelt vänta tills jag får tillbaka min 5C som jag lånade ut till min väninna vars förra mobil blev vattenskadad – 5C är åtminstone för gammal för att kunna uppdateras till iOS 11, så det är ju bra i det här fallet. Men när den också går sönder… får jag väl börja använda min knappmobil igen. Fast jag måste tyvärr erkänna att den mobilens batteri också har börjat försämras, innan jag började använda den höll den i flera dagar men nu måste jag ladda den betydligt oftare. Synd.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Visst var det längesedan jag skrev om musik? Det är inte så att jag inte tycker om det längre, för det har ändå hänt mig ganska mycket musikmässigt den senaste tiden. Under sommaren har jag fördjupat mig i a-ha och Lana Del Rey, nu inpå hösten har jag återupptäckt The Smiths, och igår såg jag !!!ROLLING STONES!!! lite sådär spontant…… (inlägg på det kommer förhoppningsvis inom en snar framtid!)

Fast så längesedan kanske det inte var jag skrev – jag gjorde ju ändå ett inlägg om Lana Del Rey i somras. Men å andra sidan känns det som att det var längesedan jag skrev på riktigt. Comme je fais. Jag skriver ju inte bibellånga texter som förut, med den där glödande passionen som bara ett genuint intresse likt mitt musikintresse kan framkalla. Orden bara flödade ur fingrarna på mig och jag var helt uppslukad av den där lilla tidlösa utopin med alla band och artister jag hade.

Nu har jag kommit att bli mer reserverad och eftertänksam, jag håller tillbaka på ordvitsarna och det underförstådda mer eftersom jag, antagligen, bara känner att ingen utomstående förstår. Vilket ju är sant att de inte gör, men det är ändå dumt att jag anpassar mig efter hur stor (eller liten) andras kännedom om mina favoritmusiker är; jag skriver ju i första hand för min egen skull. Visst, man kan slänga in en informerande parentes här och där så det går att förstå ett skämt även om man inte vet så mycket om musikern det handlar om, men i det stora hela… äsch, jag vet inte vart jag vill komma.

Vidare. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av ett par låtar jag upptäckt och lyssnat på under veckan! Spotify har ju egna radiostationer i appen, och man kan dessutom göra en radiostation av sin egen spellista som hittar låtar liknande dem man har i listan, så jag provade det och resultaten visade sig mycket goda.

Ni vet när man har hittat en så där oslagbart bra låt som man lyssnar på om och om igen, och man nästan blir lite besviken eftersom man känner att man aldrig kommer hitta en lika bra låt igen? Jag har känt så jättelänge, och det är nästan så att jag slutat lyssna (därav att jag inte riktigt skrivit om musik på så länge) för att jag känt mig så uppgiven sen när den där bra-iga låten börjat bli uttjatad. Men när jag fann dessa låtar fick jag plötsligt mer hopp om musikvärlden! Det verkar ju trots allt finnas mycket kvar att upptäcka.

Eftersom alla läsare inte har Spotify tänkte jag vara lite snäll och börja länka låtar via YouTube istället. Tumnaglarna (bilderna man ser innan man klickar) blir dock så stora och suddiga, vilket stör mig, men man kanske inte tänker på det om man inte är lika pretentiös som jag. OKEJ SLUTSNACKAT NU KÖR VIIIII HELL YEA

När jag upptäckte den här låten kom jag ihåg att min metaväninna Teas favoritband just är The Cure. De har tidigare varit ett sådant band jag stött på ofta i musikvärlden men bara inte orkat bry mig om, fast efter att ha upptäckt den här låten som nästan gör mig euforisk har min uppfattning av dem emellertid drastiskt förändrats till det bättre. Jag är frälst!

Det skriker verkligen åttiotal om den här, men jag älskar det. Gulligt plink-plonk och lite avlägsen sång sådär.

Den här är också väldigt åttiotal, fast på ett annorlunda sätt med de där lugna trummorna och lite ballad i refrängen.

Som Oasis-fan svider det att erkänna att jag börjat falla för Blur (för er som inte vet så hade de en rätt seriös fejd om förstaplatsen på topplistorna på 90-talet och deras respektive fans blev extremt polariserade)… men den här låten är lite Fleetwood Mac-ig tycker jag. Skönt tempo och taktslag.

Inser nu att jag verkligen inte kan recensera musik sådär professionellt och prata om låtens uppbyggnad och vilka stilar den är influerad av, det slutar alltid med att jag bara drar ut på konstiga anekdoter som har ytterst knapp koppling till låten i fråga.

Likes

Comments

(Notering: Min bloggplattform är lite jobbig så av någon anledning har mycket av det som ursprungligen stod i det här inlägget återställts till vad jag skrev när jag började på det föregående dag (alltså 9 oktober) - exempelvis fyller John Lennon år den 9:e egentligen, så det första var inte ens en gång menat att vara med i den slutgiltiga publiceringen. Orkar inte göra något åt det ändå, så lev med det (-: )

Hej! Idag är det John Lennons födelsedag, blev jag påmind om av min skotska väninna Sarah. 77 skulle han fyllt om han vore vid liv. Det hade varit roligt om han var det ändå, jag undrar om han och Yoko Ono fortfarande skulle vara ett par då. Jag tror faktiskt det, för deras kärlek verkade utåt sett sådär genuint äkta. Ett tecken på att Yoko uppenbarligen fortfarande bryr sig om honom är att mannen som mördade honom, Mark Chapman, blivit nekad benådning av henne varje gång. Det är rätt åt honom, jag tycker att han har förbrukat rätten till ett normalt liv efter att ha förstört så många andras så han kan gott sitta där i fängelset och ruttna.

Jag har inte reflekterat så mycket på faktumet att det blivit oktober. Jag köpte visserligen en ny (host) jävligt dyr (host) kappa i fredags, för i vinter är mitt mål att till skillnad från i fjol hålla mig varm. Men det var nog ändå mitt fel att jag frös så pass, för jag gick seriöst runt i vårjacka i december… hur dum får man vara? Inte konstigt att jag åkte på hela tre förkylningar då, haha.

Jag blev just (alltså verkligen alldeles nyss) utnämnd till månadens stockholmsliberal av bästa Erika förresten, vilket glädjer mig något enormt! Det känns som att allt händer på en och samma gång nu. Häromveckan blev jag invald i LUF Södertörns styrelse och igår fick jag sitta i publiken på SVT:s partiledardebatt.

Jag blev så innerligt lycklig av denna utmärkelse, för den påminde mig om hur mycket jag tycker om Liberala ungdomsförbundet. Jag tycker genuint det är så jävla kul och lärorikt, med så många entusiastiska, smarta och duktiga unga som ger mig hopp om mänskligheten. Jag har genomgått en så stor politisk utveckling bara det senaste halvåret tack vare er, från att romantisera socialism och överväga att rösta på F! till att bli en renodlad liberal. Vi är dessutom en så himla härlig gemenskap, med en massa fantastiska personligheter som kompletterar varandra. Vi har så många intelligenta medlemmar också som jag ser upp till något enormt, en del är mer intellektuella och nyanserade än jag någonsin ens kunnat drömma om. Jag ville ju hitta en plats att möta likasinnade och intellektuella på, och jag tror jag har hittat rätt nu. Även om jag inte alltid är den pratgladaste och skarpaste i alla sammanhang, så ska ni alla veta att jag beundrar er, jag uppskattar er, jag lär mig så mycket av er, ni har förändrat mitt liv till det bättre. Vi fortsätter att tillsammans kämpa för frihet, öppenhet och rättvisa och vi ses på barrikaderna. ♥︎

In other news så ska jag och pappa på torsdag se inga mindre än The Rolling Stones live. Jag har inte reflekterat över det så mycket som jag borde, jag tror mest att det inte riktigt fallit mig in. Att jag faktiskt ska få se dem. PÅ RIKTIGT. Jag har egentligen inte mycket till övers för deras musik, men de är så ikoniska inom rocken att jag som hängivet rockfan helt enkelt inte kan gå i graven utan att ha sett dem på riktigt. Eller, snarare, de kan inte gå i graven förrän jag sett dem på riktigt.

Jag är inne i tre böcker just nu; John Williams återupptäckta roman Stoner, som jag har valt att läsa och sedermera recensera på svenskan, och som jag verkligen tycker om – jag tror att den till och med kan platsa bland de bästa böcker jag någonsin läst. Jag har kommit till tionde kapitlet och när jag väl sätter mig ner i lugn och ro kan jag helt försvinna in i huvudpersonen William Stoners liv i 1920-talets Mellanvästern, som boken just nu utspelar sig i.

På omslaget har en recensent från DN har skrivit att boken är psykologiskt mogen. Jag har tänkt på just det uttrycket ända sedan jag började läsa och jag förstår nu, tio kapitel in, verkligen vad hon menar. Det är svårt att beskriva, men boken beskriver företeelser som man själv känner igen sig i och förstår på något sätt, men som man aldrig tänkt närmare på eller försökt återge i ord. Jag tror man själv måste läsa boken för att förstå, så gör det.

Den andra är Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister, som jag tänkte sätta mig ner och studera noggrant sida för sida, men inser att jag tyvärr inte har tid för det just nu så jag planerar att lämna tillbaka den.

Och den tredje är en bok av socialdemokraten Göran Greider vid namn Arbetarklassens återkomst, som jag hämtade ut från kansliet idag, varav ett kapitel jag ska ha läst till den 17 oktober då LUF:s ideologiska läsecirkel ska träffas och analysera det.

Jag förstår finessen i att läsa och lyssna på andra åsikter än de man håller med om, för det är ju så man bildar sig egna uppfattningar om saker och ting, men jag är fjorton år gammal och jag tror inte min förmåga att tänka kritiskt är så pass utvecklad att jag kommer kunna ta avstånd från Greiders socialdemokratiska resonemang genom hela boken. Tänk att konverteras till socialismen av honom, vilken skam! Men vi får se, helt enkelt. Mina liberala principer lär jag dock inte släppa ifrån mig så lätt.

Likes

Comments

Jag fick precis reda på att mitt kära förbund Liberala ungdomsförbundets ordförande Joar Forssell nu står på sjätte plats på moderpartiet Liberalernas föreslagna riksdagslista! Det här bådar gott för både dem och inte minst för oss luffare, eftersom det innebär att vi kan få ännu mer politiskt inflytande än tidigare. Jag har förtroende för Joar och stöttar honom till fullo, det hoppas jag att du också gör :-D

Ideologiskt sett har jag för det mesta funnit jämlikar i LUF, men jag har länge undrat över hur vi egentligen ska få något konkret inflytande på den faktiska politiken, utöver att uppröra moralister med vår frihetliga syn på nekrofili och prostitution. När jag träffade Joar senast på LUF:s höstuppstart i september berättade han om sina motioner, främst rörande skol- (<3) och bostadspolitik, samt att han redan då var på god väg att ta sig in i riksdagen, vilket gladde mig.

Ni kan läsa mer om Joar på LUF:s hemsida samt följa honom på Facebook! Gå även med i förbundet hääär för ett frihetligt utbyte av tankar och åsikter samt gemensamt drivande för en genuint liberal politik.

Det här inlägget låter söndersponsrat som sjutton, men det är på eget initiativ; mitt politiska engagemang i helhet är på eget initiativ.

Likes

Comments

Jahopp, då var det dags för den årliga kändisdödsepidemin. Hugh Hefner, Magdalena Ribbing, med flera, har precis lämnat oss. Det känns nästan som att Hefners död var mitt fel, för häromveckan eller så skojade jag om att mitt mål i livet var att fronta Playboy så då kanske gubben läste mina tankar och blev så förskräckt att han kolade.

Skämt åsido, hans död har ju gett upphov till en och annan debatt på Twitter nu på senaste och det är ju roligt. Nyfeminister gläds åt hans bortgång och talar om hur kvinnofientlig och exploaterande han var medan liberaler talar om det goda han och Playboy gjort för yttrandefriheten och kvinnofrigörelsen.

Jag är sugen på att göra ett längre inlägg om det här snart, men jag måste ta reda på lite saker innan dess. Att först och främst läsa en Playboy kan ju exempelvis vara en bra början. Jag hade för mig att det lokala biblioteket hade några exemplar nere i deras magasin, men jag hittade inget när jag var där idag och när jag frågade blev den stackars bibliotekarien alldeles förskräckt och sa tvärt nej, så antingen får jag åka och titta på Stadsbiblioteket som kanske har bättre utbud eller fråga någon som faktiskt prenumererar. Jag kan ju köpa ett exemplar också, men jag skulle vilja ha ett äldre nummer att jämföra med i så fall.

Igår och idag!

Jag lägger i princip aldrig upp bilder på mig själv, en sällsynt företeelse i bloggvärlden, men så här ser jag ut nuförtiden! Jag klippte mig i morse, brorsan och mamma hade planerat en sväng till frisören nu på lördag morgon så då frågade mamma om jag också behövde klippas och jag sa visst, varför inte. Det visade sig att mina toppar var ganska slitna ändå, så det var en god investering. Mitt hår har vuxit så mycket på bara ett och ett halvt år vilket börjar bli allt mer synligt nu.

Ett väldigt diffust inlägg, men jag lever än i alla fall. Ha en fortsatt trevlig lördagskväll!

Likes

Comments

Yttrandefriheten håller på att försvinna i Sverige, och det är skräckinjagande. Sverige ska ju vara det där moderna landet där man får tycka, tänka och säga vad man vill, det har jag alltid tagit för givet men det går knappt längre. I vissa frågor är det faktiskt bara en åsikt som är tillåten och de som avviker från den smutskastas och ses ner på. Jag har tänkt något särskilt på två händelser den senaste tiden som härrör detta:

I säsong 4 av SKAM (som jag till slut lyckades ta mig igenom) när Sana pratade med Isak och påstod att alla norrmän var rasister som såg ner på henne och hennes religion. Nu var det här ju bara en serie, men däri ligger ett underförstått budskap från regissören och det är ju även många i verkligheten som tänker i samma banor.

Kan vi bara göra klart för oss att en religion är en tro, alltså en åsikt? Och rasism är inte att se ner på en åsikt. Åsikter får, och ska, ifrågasättas och kritiseras. Plus att alla norrmän fan inte är rasister, lika lite som svenskar är det. Varför har vi annars gett så mycket bistånd till Sydafrika i våra dagar, och öppnat våra gränser för flyktingar? Vi måste lägga av med att rasiststämpla allt allt allt hela tiden, för det är faktiskt att förlöjliga det som är riktig rasism. Som apartheid i Sydafrika, att svarta och vita inte ens fick dricka ur samma vattenkran och än mindre fick gå i samma skolor i USA på femtiotalet och att amerikanska poliser än idag skjuter svarta just på grund av deras hudfärg. Det är rasism, hörni. Inte att ifrågasätta islam eller att säga till någon på tunnelbanan att inte vara så högljudd. Jag förbehåller mig rätten att göra bådadera.

Den andra händelsen inträffade när jag var inne på en livestream för någon månad sen där en bisexuell kille pratade om hur dåligt homofobi var, men så fort det kom in en homofob och uttryckte sina åsikter så blev denne virtuellt spottad på och därefter bannad.

Alltså, ville inte du ha en diskussion om homofobi? Det är väl bäst att ta det med en homofob i så fall…? Jag försökte skriva det i chatten ett par gånger, men den bisexuelle låtsades inte se det och till slut fick jag till svar av en tittare något i stil med "aa men ni homofober hatar ju bara".

För det första, jag är inte homofob… jag tycker snarare synd om homofober för att de fryser ut en del av befolkningen ur sitt liv endast på grund av fördomar och går miste om att träffa så många fantastiska människor. Men i det här fallet tog jag bara homofobernas parti för yttrandefrihetens skull. Och för det andra… jaha? Hat är ju själva grejen med homofobi, så…

Missförstå mig rätt, rasism och homofobi är inte så himla trevligt. Men rätt sätt att gå tillväga är inte att hata dem tillbaka och tro att man ska kunna "kväva" hatet, för det går inte. Det har alltid, finns alltid och kommer alltid att finnas folk som hatar svarta och bögar, och det är tarvligt men vad man får göra för att hantera det är antingen att bara lämna det, om man använder sin tid med förnuft, eller försöka prata med dem och förstå varför de hyser sådant agg mot dessa grupper (oftast bara för de tycker det är "onaturligt", medan de själva går igång på tjejer med smal midja och silikontuttar).

De flesta som gett upp sin homofobi har inte gjort det för att vänstermuppar tvingat dem till det, utan det kommer från hjärtat när de får se att homosexuella är lika värdiga människor som någon annan. Man måste alltid försöka vara den mogna och förnuftiga i situationen, för det tjänar verkligen inget till att vara lika hatisk och bitter som homofoberna själva.

Enfin:

"Jag gillar inte din åsikt, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka den." – Voltaire

Likes

Comments

Hej! Jag vet inte hur det är med er angående läsning, men jag har kommit in i ett ganska dåligt mönster på den fronten den senaste tiden. Jag behöver verkligen ventilera angående det här, för det är något som skaver i mig nästintill dagligen.

När jag var liten fullkomligt älskade jag att läsa – jag slukade bok efter bok utan svårigheter och var alltid öppen för mer, mer och mer. Men nu på senare tid har läsningen förvandlats ett slags tvång, en slags tung barriär. Jag måste läsa stora, tjocka böcker för att förstå helheten av ett visst ämne och därmed kunna jobba mer med det. Det är såklart helt rimligt, för om en bok riktar in sig på ett särskilt ämne lär man sig ju mycket om det och det blir lättare att förstå och kunna diskutera det

Men plötsligt känns inte läsandet alls lika roligt längre. Jag har hur många böcker som helst som jag "planerar" att läsa, men den listan fylls bara på allteftersom då det finns så många bra böcker och det hela tiden såklart kommer nya bra böcker som man ska läsa. Det finns liksom inget slut. Och tur är väl det egentligen, men det hela känns numera snarare som ett stressmoment än en möjlighet. Jag bryr mig bara om hur många sidor det är kvar av boken, inte hur långt jag har kommit, och jag läser inte taktiskt igenom alla rader och reflekterar över vad som står utan stressar mest igenom allt och markerar därefter boken som "läst". Det är lögn, för jag har inte läst boken då. Det där är inte vad läsning innebär, det vet jag ju egentligen. Det här är så sorgligt, för nu missar jag ju poängen med läsning helt och hållet! Sen är boken jag stressat igenom "förstörd", eftersom det blir tjatigt att gå igenom den en gång till sen.

Jag måste börja tänka om. Världen kommer inte gå under bara för att det är en massa böcker som jag inte har läst. Jag har hela mitt liv på mig att läsa böcker – jag kommer ju förmodligen leva en tjugo år efter att jag pensionerat mig, så vad hade jag tänkt göra av dem åren annat än att läsa böcker, gosa med mina barnbarn och lösa korsord? Plus att jag såklart kan läsa på fritiden eller när jag har semester om jag vill.

Läsningen ska bli ett nöje för mig igen, så som det en gång var, inte ett tvång.

Likes

Comments

Okej, så jag måste berätta om vad som hände igår kväll för jag är så stolt. Jag håller faktiskt på att fila på ett mer övergripande inlägg om hela det här ämnet, men här får ni ett litet smakprov.

Igår gick jag med i en server på Discord (funkar i princip som Skype, fast lite roligare) som handlade om The Beatles, och jag började skriva lite. Sedan skrev en moderator till mig och frågade om det var jag på min profilbild, och jag sa nä, det är Kate Moss. Då sa hon "I'm seeing something i probably shouldn't see", och jag antar att hon syftade på att Kate råkade vara utan någon form av överdel på bilden. Jag tänkte shit, nu har jag hamnat i klistret… men fortsatte låtsas som ingenting för att se vart diskussionen skulle ta sig.

Till slut sa hon att jag behövde ändra profilbild p.g.a. "nakenhet". Då svarade jag att jag inte förstod hur min bild kunde vara stötande i det avseendet, och då sa hon att hon själv inte hade problem med det men att det kanske var någon annan på servern som hade det. Jag svarade att jag såg bilden av Kate mer som nakenhet i form av konst snarare än pornografi, vilket jag tycker det är viktigt att skilja på, och att det mycket väl kan finnas folk som inte gillar min profilbild men att det inte är mitt problem i så fall.

Det dröjde några minuter, sedan svarade moderatorn att hon kunde förbise det den här gången. Jag blev så jävla glad och stolt över att jag hade vågat stå upp för mig själv! Det var ju trots allt moderatorn jag snackade med, hon hade kunnat kasta ut mig när som helst om jag hade blivit för uppkäftig.

Och jaaa, att vädja om att få visa tuttarna är verkligen svensk feminism i ett nötskal men det här var kul i alla fall. Pappa approves, too.

Likes

Comments

Under den senaste tiden har jag varit nyfiken på den amerikanska musikern Lana Del Rey, som ni säkert känner till. Hon ser kanske ut att vara någon udda artist som bara jag och någon alkoholiserad snubbe i Prag känner till, men jag har för mig att hon har några mer storslagna hits som nått ut till allmänheten. Jag minns faktiskt att jag lyssnade på en av hennes låtar i fjol, vid namn 'Fucked My Way Up To The Top', och att jag tyckte om den väldigt mycket då. Sedan läste jag någonstans att hon gör det mesta av sitt material själv, som att skriva låtar och regissera musikvideor, och det blev jag så himla glad av! Vi måste satsa på att uppmärksamma riktiga talanger och inte bara låta youtubefenomen med mycket pengar glida in i musikbranschen och klättra upp på listorna med låtar skrivna och producerade av folk som inte ens får kredit för sitt arbete.

Det där är så himla sorgligt egentligen, och jag ser faktiskt en liknande utveckling på min skola just nu. Vår förre musiklärare var stenhård med att om man inte kunde sjunga sin låt utantill eller spela den flytande på ett instrument så skulle man inte uppträda på avslutningar och dylikt, men vår nye har gått fram till mig hur många gånger som helst när jag suttit och ovant plinkat på en låt på en ostämd gitarr (jag säger bara, det har låtit förjävligt och en människa med sunda värderingar skulle aldrig ens komma på tanken att uppmärksamma det) och frågat om jag inte ska uppträda på skolavslutningen ändå. Tack, men för kollektivets bästa, nej tack! :)

Men allteftersom jag läser på om Lanas liv och lyssnar på hennes musik blir jag bara ännu mer frälst. Jag slås av hur låtarna är så lugna samtidigt som de har ett flyt som bär fram låten. Jag tycker även hon liknar mig själv lite grann - kanske inte direkt till utseendet, men mer i hur hon tänker och är. Hon verkar precis som jag ha en fascination för retrokultur, och hon sa vid ett tillfälle något i stil med att sång egentligen inte är hennes grej utan mer ett komplement till instrument, och precis så är det för mig.

Hon verkar även sådär mysigt frisinnad och tolerant, vilket man kan tolka som man vill för det har ju varit en del prat om att hon romantiserar destruktivitet och knark och så, men det tycker jag inte är ett problem på det sättet. Hon heter inte Lana Del Rey egentligen, utan Elizabeth "Lizzy" Grant, och Lana är ett alter ego som har sin egna karaktär och står inför konflikter och dilemman med sig själv som hon uttrycker via musiken. Och det är… fint på något sätt. Inte destruktiviteten då, men hur hon hanterar den.

Sedan så har hon vikt av från jag-är-feminist-för-det-är-trendigt-trenden, sagt att hon inte kan så mycket om feminismens historia och att hon inte känner att hon själv är relevant i debatten. Hennes musik handlar om känslor, snarare än politiska ställningstaganden, och det uppskattar jag. Det brukar nämligen oftast inte gå så bra när musiker ska uttala sig om politik.

"For me, a true feminist is someone who is a woman who does exactly what she wants. If my choice is to, I don't know, be with a lot of men, or if I enjoy a really physical relationship, I don't think that's necessarily being anti-feminist."

Men Elin, du är ju feminist!! Hur kan du inte reagera negativt på det här?? Jo… för att jag förstår henne. För mig är en feminist också en kvinna som gör som hon vill, men det är ju inte riktigt den bilden allmänheten har av feminister och det är förmodligen därför hon inte vill identifiera sig som en. Dessutom är jag glad att hon erkänner att hon inte vet mycket om feminismens historia och därav inte vill sätta sig in i det, för det verkar det inte vara många nyfeminister som vet heller. Jag själv är feminist för att jag står för dess fundamentalistiska innebörd och jag vill ta tillbaka ordet i dess ursprungliga definition. Den är en så otrolig kamp som gjorde under för västvärlden under särskilt 1800- och 1900-talet och den förtjänar inte att bli smutskastad så som den blir nu tack vare alla dessa nyfeminister som för fan inte ens står för jämställdhet.

Nu spårade det här inlägget lite, men nu vet ni vad som gäller - jag tycker om Lana Del Rey, och jag tycker inte om falska feminister. :)

Likes

Comments

"Jag går på gymnastik, men jag är ingen gymnast"
"Det är mest för att det är allsidig träning, du vet"
"Ja alltså, jag går ju på gymnastik, men förvänta dig inget haha"

Jag har alltid nedvärderat mig själv inom gymnastiken. Dels på grund av ett dåligt självförtroende, men även på grund av att jag hela tiden tänkt så mycket på vad andra tycker. En gymnast är i de flestas ögon en kortväxt, formlös tjej i glittrig trikå som glatt och graciöst studsar fram på trampoliner och mattor och gör allt från spagat och flickisar till skruvar och bakåtvolter, och det där har aldrig riktigt varit jag. Jag, har snarare alltid varit motsatsen; svag, klumpig, långsam, omotiverad och utmattad och har behövt tid, stöd och många försök för att lära mig många moment.

Gymnastik handlar till stor del om att våga, ta risker och tänja på gränser, och jag har aldrig haft särskilt mycket färdighet av de sakerna heller, utan har trivts med att stanna i min lilla trygga bubbla och fortsätta traggla enkla övningar som jag egentligen kan som rinnande vatten och borde utvecklas vidare från.

Men gymnastik handlar även om en sak till: Envishet. Att inte ge upp för ingenting, utan att resa sig, ta en klunk vatten och försöka igen. Och envishet har jag å andra sidan alltid haft gott om. Jag har fått berättat för mig om när jag som liten demonstrativt satte mig mitt på min storebrors tågbana och vägrade gå därifrån förrän jag också fick vara med och leka, och när jag låg på golvet och skrek för att jag också ville vara med på hans barngymnastik. Jag fick både leka med tågbanan och vara med på barngymnastiken i slutändan, just för att jag helt enkelt inte gav mig. Hade jag bestämt mig för något skulle det minsann också bli så!

Visserligen har jag slutat på gymnastik många gånger, (och då menar jag många; jag har faktiskt tappat räkningen på antalet) men det har alltid varit något som dragit mig tillbaka. Vid alla de tillfällen jag inte varit bunden till ett gymnastiklag har jag känt mig inkomplett på något vis. Viljan att kunna flickis, salto, spagat och, särskilt kombinationen rondat-flickis-salto, har alltid gnagt inom mig. Jag har aldrig bara kunnat lämna allt, utan har känt mig tvungen att komma tillbaka och visa att jag faktiskt kan vilket jag också gjort varje gång.

Jag har fällt så många tårar, klandrat mig själv så mycket och låst in mig så många gånger på sporthallens toalett och gråtit ut för att jag känt mig så misslyckad. Varför kan alla andra, men inte jag? Varför hjälper det inte att jag sliter som en oxe, utan hur kan jag fortfarande vara lika hopplös som innan jag började springa långdistans tre gånger i veckan, sluta äta godis och köra armstyrka två gånger om dagen?

Men idag är jag inte hopplös längre, för idag vände det.

Allt började med att vi efter fruktpausen skulle byta stationer med mitt gamla lag som vi tränade samtidigt som, så nu fick vi bland annat en trampolin som tränarna sa att vi skulle öva flickis på. Aldrig i livet, tänkte jag, jag kör handvolter där istället. Det kan jag ju felfritt och är van vid. Men när jag stod i kön till trampolinen och såg de andra studsa runt på trampolinen blev jag så avundsjuk, för det såg ju så himla lätt ut när de gjorde flickis. Det verkade ju bara vara att slänga sig bakåt, ta emot med armarna och sen komma runt igen. Hur svårt kunde det egentligen vara?

Jag bad Lina som stod framför mig om råd och hon sa att det var särskilt viktigt att spänna armarna så det la jag på minnet, och det väl kom till kritan frågade jag Sofia om hon kunde uppoffra sig och passa en gång när jag körde flickis. Det gick bra, jag kom runt utan problem. Nästa gång bad jag henne stå på samma ställe, men att inte hjälpa till lika mycket. Det gick också bra. Och gången efter det bad jag henne att bara stå där och se till att jag inte dog, typ.

Och dog, nej, det gjorde jag verkligen inte - snarare tvärtom. I samma stund som jag kom på fötter igen och insåg att jag varken brutit nacken eller landat på ansiktet fylldes jag med så mycket liv, så mycket glädje, så mycket stolthet. Jag provade igen, och det gick galant. Jag kunde inte tro det! Jag. Hade. Lärt. Mig. Fucking. FLICKIS!!!

(Jag skulle kunna avsluta inlägget här och hålla er kvar i tanken om att jag var en fantastisk, felfri och lyckad människa vid det här laget, men jag vill tillägga att den här utopiska historien faktiskt tog en tvär vändning för till slut blev jag så exalterad att jag nästan glömde bort hur man egentligen gjorde så det slutade med att jag landade på ansiktet (aïe) och fick ett brännsår i pannan. Men ärligt talat, det var det värt. Får bara hoppas att det hinner läka innan skolfotot nästa vecka…)

Likes

Comments